Undvik skumma länkar, använd inte samma lösenord två gånger, undvik tredjepartskakor som pesten. Det är de generella råden alla får vid något tillfälle om hur du håller din dator trygg från alla cybervärldens hot. Det är också reglerna jag själv hållit mig till sedan många år tillbaka.
Edin Jusovic är nyhetsredaktör på SweClockers och beskriver sig som en ung nörd som är ny i branschen som gillar att lära sig nya saker och berätta historier. Samt försöka övertala så många som möjligt att spela Brawlhalla eller Half-Life Deathmatch.
Att känna till det som kan skada mig är viktigt, för då kan jag undvika att bli skadad.
De senaste två veckorna har jag rapporterat en hel del om olika cyberhot, attacker och läckor. I helgen blev IT-leverantören Tietoevry angripen och Sveriges privata och offentliga sektor sattes på knäna. Är det kanske mer en bieffekt av att vi lever i en allt mer sammankopplad värld? Att alla dessa tekniska lösningar vi konstruerat för att förenkla våra liv har sitt pris? Det är definitivt ingen ny tanke, men kanske värt att tänka mer på när världen blir allt mer digitaliserad.
I regel sker en hackning så snabbt och osynligt som möjligt.
Förra veckan hittades en databas med över 70 miljoner inloggningsuppgifter, den här veckan var det 26 miljarder. Blir det en triljon nästa vecka? Och när ska mitt användarnamn dyka upp bland de läckorna? Det är några frågor jag ställt mig själv allt för ofta de senaste dagarna.
Datorer och cyberhot har funnits längre än vad jag levt. Det har varit en del av min uppväxt på ett sätt. Hjältarna i filmer skulle alltid hacka något. Det var coolt när de programmerade om en robot eller bröt sig in i ett valv. Jag reflekterade inte lika mycket om att själv bli hackad. Jag har haft samma förhållande till datorvirus och att bli hackad som att hamna i en olycka: det kan hända - men inte mig! Som tur är har det inte hänt mig. Men jag ser det mer som ett ‘när’ än ett ‘om’.
Den inställningen hade jag inte för tre veckor sedan - innan jag började jobba på SweClockers. Det är som de ofta säger: ignorance is bliss. Tyvärr är jag lite för nyfiken för mitt eget bästa, särskilt när det kommer till potentiella hot. Att känna till det som kan skada mig är viktigt, för då kan jag undvika att bli skadad.
Cyberbekräftelse
Sedan jag började på SweClockers har jag delvis fått bekräftelse för det jag redan vet, som att användarinteraktion är i kärnan till de flesta cyberbrotten. Men jag har också sett hur djupt det här kaninhålet går.
Att hackare kan ha sin egen kundtjänst som du kan ringa till om du inte vet hur du ska betala dem och att skadeprogram kan gömma sig i annonser visste jag inte för tre veckor sedan. På ett sätt får det mig att må bra att jag vet mer nu, för då kan jag bli mer försiktig. På samma gång ställer jag mig även frågan: kan jag någonsin vara helt trygg på nätet?
Om jag utgår från vad experterna säger kan man inte det. För varje säkerhetsuppdatering som görs finns det alltid någon som letar efter nya kryphål. Om det inte går att vara ‘helt säker’, då får man göra frid med det och i alla fall hitta ett sätt att vara ‘tillräckligt säker’. Men hur blir jag tillräckligt säker? Jo, genom att undvika skumma länkar, att inte använda samma lösenord två gånger, undvika tredjepartskakor som pesten och kanske skaffa sig en VPN.
Vanligtvis väljer man det säkra före det osäkra, men på nätet finns bara det osäkra och det mindre osäkra.
